Krokiga stigar
Livet är ett nätverk av krokiga stigar, tidvis går man alldeles fel för att sedan försöka hitta tillbaks igen med en viss fördröjning som följd, sedan springer man till synes (och till höres) rakt fram igen på huvudstråket men, vem vet? Är det kanske inte bättre att helt enkelt ta avstickarstigen en vända lite då och då? Att prova på nya marker och nya upplevelser kan vara nödvändigt för att inte helt tappa lusten till allt.
Jag känner det så ibland, rutinen kan vara en tung börda emellanåt, i och för sig så är det tur att vi är flera som delar på tyngden och bidrar till ett visst lättande av densamma.
Det dolda meddelandet (om det nu finns något) i detta inlägg är alltså att man (som jag) bör skingra molnen (och dimman) för att återta sökandet efter stigar med en något rakare bana och sedan följa dessa om man (i detta fall jag) känner att det liksom stämmer och känns rätt, å andra sidan så tar vi alla (och i detta fall jag igen) tvära kurvor både till höger och vänster (och uppåt och nedåt) enligt avstickarmetoden som jag nämnde tidigare för att förnya vår livslust och/eller livsglädje och inte falla i gropen, hamnar vi ändå i den så kravlar vi upp igen, vi ger oss inte i första taget eller hur?
En annan grej man kan göra (även om detta är att fuska) är att alltid fortsätta rakt fram och gena i kurvorna nu när man ju alltid kommer upp på rätt spår igen förr eller senare.
Så är alltså fallet (enligt min futtiga åsikt) med livets krokiga stigar, jag hoppas dock att alla ni därute har hittat, hittar och kommer att hitta rätt. En kram på vägen eller var det stigen?