Rammstein
Som redan skrivet häromdagen, med arenan redan fullsatt, uppträdde Abélard, en duo av skickliga pianister som framförde versioner av Rammsteins låtar på en liten scen på vänster sida längst bak på planen, detta gjordes med kvalitet och expertis, dock vissa mer versions-bara än andra. Det var en behaglig bakgrund som fyllde publiken tankar med känslor när natten föll, ett väsentligt krav för att en Rammstein-show ska kunna lysa i all fullvärdiga prakt av ljudmattor, eld och laserprojektering.
Tjugo minuter efter klockan tio på natten steg Till Lindemann ner från en perrong och resten av medlemmarna i Rammstein bröt sig in från en lägre öppning på scenen som liknade helvetets portar för att attackera ”Rammlied” med rättfärdighet och häftighet framför en skara av en absolut hängiven publik. Utan vapenvila blev vi överkörda av några tunga gitarrriff i låten ”Links 2-3-4”, där sångaren verkade marschera, även om den som mest marscherade faktiskt var keyboardspelaren Flake Lorenz som hela tiden, som alltid, gick på ett slags löpband.
Den mäktiga ”Bestrafe mich” rasade ner över oss och en grön, nästan giftig stämning tog över scenen i ”Giftig” med keyboard av Flake som lyckades fängsla oss alla. Det fanns ingen vila eller något mellansnack med publiken, åtminstone verbalt, även om showen, trots det otillräckliga ljudet -dock betydligt bättre än vid andra tillfällen i Madrid-arenan- trots allt talade för sig själv.
Under några sekunder gungade vi i ett falskt lugn innan en uppsättning av kraftiga fyrverkerier satte igång ”Sehnsucht”, följt av den fantastiska låten ”Mein Herz Brennt”, som kan sjungas på sitt eget sätt, inledd av Till som sjunger på en bakgrund av tangentbord medan ljudet går från den ena sidan till den andra. Pyrotekniken började bli allt mer framträdande, med vissnande bloss, och ljudet hade ett absolut bestialiskt paket. Sedan kom det bisarra ögonblicket då frontmannen dök upp med den enorma barnvagnen för att framföra låten ”Puppe”, röda lågor uppstod inne i vagnen som sedan ledde till en massiv brasa. Under tiden, efter ett par högljudda smällar, föll en störtflod av svart konfetti över den berusade folkmassan.
”Angst” var kanske hittills det mest överväldigande numret av alla som framfördes med skicklighet, hängivenhet och massor av energi, även om de sframförde dem på ett lite mekaniskt sätt och det inte fanns något utrymme för spontanitet. ”Zeit” var nästa som bländade oss med sina spännande rytmförändringar. I skymningen dök bandmedlemmarna upp klädda i lysande led-kostymer och gjorde koreografier medan en elektronisk remix av ”Deutschland” spelades, vilken sedan övergick i original-låten med samma namn.
Efter det fångade klaviaturen i början av ”Radio” oss i sitt spindelnät innan låten sjöngs i av oss alla i publiken. Direkt efteråt fick Till Lindemann tag i ett flertal eldkastare av olika storlek för att ”grilla” Flake Lorenz medan vi njöt av ljudet av ”Mein Teil”. Sedan var det dags att avfyra den tunga ammunitionen, och dubbletten bildad av ”Du Hast” och ”Sonne”, säkert de två mest firade denna natt, fick oss att dagdrömma och snubbla över en parallell dimension av lågor över hela stadion och till och med en tunga av eld som sprang mellan baksidan av lokalen och scenen. Detta var galenskap, verkligen otrolig galenskap.
Slutligen, på spanska, sa Till Lindemann god natt till Madrid och kramade sina bandkamrater innan de sa adjö, men vi visste alla dock att de skulle återvända, vad vi inte förväntade oss var att de skulle göra det på den lilla scenen som låg längst bak på planen där Abélards pianister tidigare hade uppträtt, där genomförde gruppen en akustisk version av ”Engel” medan texten projekterades på en skärm i typisk karaoke-stil.
Den fenomenala ”Ausländer” blev höjdpunkten på en högoktanig kväll som gick mot sitt slut med ”Du riechst so gut” och balladen ”Ohne Dich” som gav oss lite av en paus för varva ner innan den sista smällen kom med den robusta ”Rammstein” där Tills ryggsäck spydde ut lågor åt alla håll, den mycket hyllade ”Ich Will”, där Lindemann uppmanade oss att räcka upp händerna, och den avgörande, omslutande och steniga bomben ”Adieu” kom för att uttömma de sista reserverna av krut.